24 år...
och vad har jag lyckats åstadkomma här i livet? Ja när jag tänker efter är det väl inte så väldans mycket egentligen..Nu tänker ni säkert "Du är fortfarande ung, du hinner"..Ja det kanske är mycket möjligt men dem senaste 9 åren (då räknar jag från tonåren, då jag var 15 år, innan dess hinner man nog inte åstadkomma så mycket :) ) har gått så fort och det är inte så mycket jag har åstadkommit...jag har pluggat allt jag ska men det ledde mig ingenstans, jag har ingen karriär, inga bra meriter, jag har inte gjort någon bana ute i arbetslivet men det hoppas jag verkligen kommer efter jag gått ut universitet. Universitet ja, det är det jag är mest stolt över faktiskt :) det är faktiskt inte så ofta man är stolt över sig själv, om man tänker efter :) Jag har lyckats uppdatera min levnads standard för varje år som går, lite i taget...nu har jag en jätte fin tvåa, en dubbel säng, en hörnsoffa och alla tekniska prylar jag har önskat mig (mer eller mindre i alla fall :) )...det kanske låter banalt och ytligt, men detta är saker som har stor betydelse för mig...min ekonomi har även gått relativt stadigt upp från när jag flyttade hem ifrån...Nej jag är inte missnöjd med mitt liv men det känns som att man borde hunnit med mer än så på 9 år eller hur? Var är min make? Var är våra barn? Var är vårt fina hus på landet? Var är vår lilla vovve? Var är mitt körkort? Var är min bil? och framförallt, var är min karriär?
Om jag får en framgångsrik karriär efter skolan tror jag nog att jag bara kommer skaffa ett barn, för jag kommer nog inte ha tid med fler...om min karriär går åt helvete kommer jag nog sitta där med ca 3 barn :) min biologiska klocka har inte börjat ticka än och därför känner jag inte så stort begär efter barn...och mitt nuvarande tillstånd gör att det inte passar sig med barn...Jag pluggar och har inte mycket pengar, visst jag har kille men vi har just börjat dejta och jag vet inte vad han vill..Jag oroar mig inte så mycket faktiskt, jag har bara tankar om att det bästa skulle vara att skaffa barn innan man är 30 för efter 30 kan det uppstå fler komplikationer...den som lever får se helt enkelt :)
Nej nu ska jag ta och dammsuga här innan underbarast kommer :)
Btw vad är det som gjort mig så rädd för att nämna något om hur jag känner? Förr hade jag inga problem med det, då var jag mer självsäker..och naiv. Har det med Fredrik nr 3 (btw så råkade jag skriva Fredrik nr 2 härom dagen, när det nu var , men det skulle så klart vara Fredrik nr 3 jag syftade på :) ) att göra, genom att han gjorde slut med mig när jag började kalla honom för älskling? (Btw så gjorde jag det efter typ 4- 5 månader) Eller har det med att en del av de killar jag har dejtat har gett sin kärleks förklaring till mig inom 2 veckor och detta har lett till att jag flytt? Jag kommer klara av detta, jag kommer kunna lära mig hantera det. Vem, förutom Johanna, kan förstå mig och mina tankar egentligen? Även när jag skriver allt här är det ingen utomstående som kan förstå, dem tycker säkert bara att det jag varit med om är vardagsmat, att det är sånt alla går igenom...Jo det kan mycket väl vara sant, men detta går man oftast igenom när man är ungdom har lättare för att gå vidare och hantera det bättre...När man är vuxen är det mycket mycket svårare att lära sig sånt som man borde lärt sig för nästan 10 år sen. Det är stor skillnad...
Jag är i alla fall inte bitter längre :D det finns en mening med allt, det kan bara ta lite tid ibland och se meningen :)
Om jag får en framgångsrik karriär efter skolan tror jag nog att jag bara kommer skaffa ett barn, för jag kommer nog inte ha tid med fler...om min karriär går åt helvete kommer jag nog sitta där med ca 3 barn :) min biologiska klocka har inte börjat ticka än och därför känner jag inte så stort begär efter barn...och mitt nuvarande tillstånd gör att det inte passar sig med barn...Jag pluggar och har inte mycket pengar, visst jag har kille men vi har just börjat dejta och jag vet inte vad han vill..Jag oroar mig inte så mycket faktiskt, jag har bara tankar om att det bästa skulle vara att skaffa barn innan man är 30 för efter 30 kan det uppstå fler komplikationer...den som lever får se helt enkelt :)
Nej nu ska jag ta och dammsuga här innan underbarast kommer :)
Btw vad är det som gjort mig så rädd för att nämna något om hur jag känner? Förr hade jag inga problem med det, då var jag mer självsäker..och naiv. Har det med Fredrik nr 3 (btw så råkade jag skriva Fredrik nr 2 härom dagen, när det nu var , men det skulle så klart vara Fredrik nr 3 jag syftade på :) ) att göra, genom att han gjorde slut med mig när jag började kalla honom för älskling? (Btw så gjorde jag det efter typ 4- 5 månader) Eller har det med att en del av de killar jag har dejtat har gett sin kärleks förklaring till mig inom 2 veckor och detta har lett till att jag flytt? Jag kommer klara av detta, jag kommer kunna lära mig hantera det. Vem, förutom Johanna, kan förstå mig och mina tankar egentligen? Även när jag skriver allt här är det ingen utomstående som kan förstå, dem tycker säkert bara att det jag varit med om är vardagsmat, att det är sånt alla går igenom...Jo det kan mycket väl vara sant, men detta går man oftast igenom när man är ungdom har lättare för att gå vidare och hantera det bättre...När man är vuxen är det mycket mycket svårare att lära sig sånt som man borde lärt sig för nästan 10 år sen. Det är stor skillnad...
Jag är i alla fall inte bitter längre :D det finns en mening med allt, det kan bara ta lite tid ibland och se meningen :)
Kommentarer
Trackback