Cecilia

Skönt, det är snart helg för min del, om några timmar alltså :P Har inget på schemat imorgon men ska kanske träffa Anna för att diskutera B-uppsatsen lite. Det återstår att se. Ska försöka tvätta idag eller imorgon, tvättkorgen börjar bli full :P

Ja, Valborg alltså, vad som är bestämt nu är att jag ska träffa Helena och Challe och titta på brasa i Linköping, men mer än så vet jag inte riktigt. Det blir nog inget festande direkt, festa i tisdags så det får väl räcka för den här veckan ha ha

Dags att göra mig i ordning för skolan nu. Har fortfarande ont i skallen :( *skit* och har inga tabletter, får försöka fixa det sen när jag ändå ska handla.

Och en ny vecka. Håller på med ett prejekt i skolan och idag blir det statistik. Försutom detta försöker vi även få ihop en B-uppsats. Går det bra? Nja det kan diskuteras :P

Det har varit en trevlig helg, min gamla vän Marcel kom och hälsade på. Det blev många vårprmenader, god mat och gott att dricka :) Skönt att inte alltid behöva vara ensam iaf :)

nej nu är det dags för mig att gör amig i ordning och dra mot skolan...

ha en bra dag alla :P

Jag känner med dig som hittade honom. Jag vet nåt om nåt hur det känns för jag har varit i liknande situation.

Detta hände för 3-4 år sen när jag var ihop med en kille som hade lite problem (vill inte gå in på det mer än så). Jag vet inte om Johanna och jag hade varit ute eller om jag hade jobbat. I alla fall hade vi pratat i telefon och han ville att jag skulle komma dit för att han behövde mig (kommer inte ihåg exakt vad som sas). I vilket fall som helst så gick Johanna och jag dit. Vi ringde på men det var ingen som öppnade. Jag öppnade dörren och den synen jag möttes av är något jag aldrig kommer glömma. Han låg på golvet i hallen, det såg ut som att det var blod överallt (givetvis var det inte så mkt blod men iaf) och med hjärtat i halsgropen rusade jag fram till honom. Jag fick kontakt med honom, han levde, fast han var rätt borta tack vare drogerna och alkoholen i kroppen. Johanna och jag fick honom till sängen. Han mådde inget bra, yrade, slumrade och var helt väck. Vi ringde till ambulansen, helt i onödan då dem ansåg att det inte var någon fara med honom. Han ville att jag skulle stanna kvar och sova bredvid honom, men jag valde att gå istället (jag visste ju att det inte var någon fara med honom) men jag kanske skulle valt att stanna kvar istället, då kanske vår relation hade blivit annorlunda. Men det var då och nu är nu. Men den synen och den känslan kommer aldrig lämna mig, jag är bara glad att han levde. Han hade inte, tror jag iaf, försökt ta sitt liv utan han hade bara varit förbannad och frustrerad och råkat skada sig på ngt, därav allt blod.

Ja det här var ett litet fragment ur mitt liv som jag ville dela med mig av...

Ja det känns som att jag mer eller mindre jämt går omkring med ett Pokerface. Det e väl inget jag anstränger mig för att visa men det har blivit så. Jag har kommit fram till att det är svårt för mig att visa känsliga känslor och undviker det helst. Jag undviker att gråta inför någon fast jag egentligen ibland skulle behöva det för att få tröst och stöd, men det går inte. Det är något som tar emot, kanske vill jag inte visa mig svag? På det sättet är det nog svårt att komma mig in på livet då jag inte så ofta visar känslorna som jag har innerst inne. Men jag ska försöka bättra mig men det kan nog bli svårt då jag varit sån här från och till så länge jag kan minnas. Jag har varit med om så mycket som har gjort att det blivit så här, och jag kan inte exakt peka på en orsak. Men nu vet ni hur det ligger till :)

Idag fick jag veta av Johanna att en "vän" eller vad man ska kalla honom för har dött. Vi pratade inte så mycket på sista tiden och vi kände väl inte varann så väl men ändå gör det ont i hjärtat att en sån ung person inte vill leva längre. Jag har inte varit med om detta förut att en "vän" har försvunnit på detta vis ur ens liv. Det är hemskt men delvis är jag glad att han och jag inte stod så nära för då skulle sorgen vara större och jag är inte van vid sånt och skulle inte veta hur jag skulle hantera det. I alla fall hoppas jag att du har funnit frid var du nu än hamnade och jag önskar all fortsatt lycka till hans familj <3