Känslan...
Jag känner med dig som hittade honom. Jag vet nåt om nåt hur det känns för jag har varit i liknande situation.
Detta hände för 3-4 år sen när jag var ihop med en kille som hade lite problem (vill inte gå in på det mer än så). Jag vet inte om Johanna och jag hade varit ute eller om jag hade jobbat. I alla fall hade vi pratat i telefon och han ville att jag skulle komma dit för att han behövde mig (kommer inte ihåg exakt vad som sas). I vilket fall som helst så gick Johanna och jag dit. Vi ringde på men det var ingen som öppnade. Jag öppnade dörren och den synen jag möttes av är något jag aldrig kommer glömma. Han låg på golvet i hallen, det såg ut som att det var blod överallt (givetvis var det inte så mkt blod men iaf) och med hjärtat i halsgropen rusade jag fram till honom. Jag fick kontakt med honom, han levde, fast han var rätt borta tack vare drogerna och alkoholen i kroppen. Johanna och jag fick honom till sängen. Han mådde inget bra, yrade, slumrade och var helt väck. Vi ringde till ambulansen, helt i onödan då dem ansåg att det inte var någon fara med honom. Han ville att jag skulle stanna kvar och sova bredvid honom, men jag valde att gå istället (jag visste ju att det inte var någon fara med honom) men jag kanske skulle valt att stanna kvar istället, då kanske vår relation hade blivit annorlunda. Men det var då och nu är nu. Men den synen och den känslan kommer aldrig lämna mig, jag är bara glad att han levde. Han hade inte, tror jag iaf, försökt ta sitt liv utan han hade bara varit förbannad och frustrerad och råkat skada sig på ngt, därav allt blod.
Ja det här var ett litet fragment ur mitt liv som jag ville dela med mig av...
Detta hände för 3-4 år sen när jag var ihop med en kille som hade lite problem (vill inte gå in på det mer än så). Jag vet inte om Johanna och jag hade varit ute eller om jag hade jobbat. I alla fall hade vi pratat i telefon och han ville att jag skulle komma dit för att han behövde mig (kommer inte ihåg exakt vad som sas). I vilket fall som helst så gick Johanna och jag dit. Vi ringde på men det var ingen som öppnade. Jag öppnade dörren och den synen jag möttes av är något jag aldrig kommer glömma. Han låg på golvet i hallen, det såg ut som att det var blod överallt (givetvis var det inte så mkt blod men iaf) och med hjärtat i halsgropen rusade jag fram till honom. Jag fick kontakt med honom, han levde, fast han var rätt borta tack vare drogerna och alkoholen i kroppen. Johanna och jag fick honom till sängen. Han mådde inget bra, yrade, slumrade och var helt väck. Vi ringde till ambulansen, helt i onödan då dem ansåg att det inte var någon fara med honom. Han ville att jag skulle stanna kvar och sova bredvid honom, men jag valde att gå istället (jag visste ju att det inte var någon fara med honom) men jag kanske skulle valt att stanna kvar istället, då kanske vår relation hade blivit annorlunda. Men det var då och nu är nu. Men den synen och den känslan kommer aldrig lämna mig, jag är bara glad att han levde. Han hade inte, tror jag iaf, försökt ta sitt liv utan han hade bara varit förbannad och frustrerad och råkat skada sig på ngt, därav allt blod.
Ja det här var ett litet fragment ur mitt liv som jag ville dela med mig av...
Kommentarer
Trackback